Ibland blir jag bara så jävla bitter. Egentligen borde livet vara på topp, allt går ju bra nu. Eller, menar jag verkligen allt? Ja, nästintill. Det var ju det där med kärlek. Alltid är det något som kan gå åt helvete. Är det inte svin jag faller för så är det bra killar som det går åt helvete med. Men denna gång tror jag faktiskt att det kan tänkas vara mitt eget fel. Eller det är klart att det varit det förut. Men denna gång gick allt så bra, tills jag trodde att jag sa något av omtänksamhet men resultatet blev ett gigantiskt avstånd och en känsla av att jag inte var välkommen. Åååh, denna ångest och bitterhet. Trodde dessa tider var över. Som sagt, det går ju bra nu! Men men, får köra på det vanliga försvarstalet (mest för att övertala mig själv): "jag har ju ändå inte tid, det är mycket nu", "vill jag verkligen detta?", "jag ska ju karriär, inte ha make och barn" osv osv. Får hoppas att det funkar även denna gång. Faktiskt så är det så att jag ska göra karriär, har jävligt mycket att göra, ser inte familj som det primära. Men ändå, vill ju ändå ha allt och tror att man kan få allt och ändå ha tid, kan göra karriär och dessutom vara en sån där äckligt häftig mamma.
För övrigt, läser en väldigt bra bok nu. Gissa titeln..... precis! Bitterfittan av Maria Sveland. Kan varmt rekommenderas. Hmm, nu vaknade en tanke i mig. Är det boken som gjort detta eller är det så att jag helt enkelt får ta skulden själv?
För övrigt, läser en väldigt bra bok nu. Gissa titeln..... precis! Bitterfittan av Maria Sveland. Kan varmt rekommenderas. Hmm, nu vaknade en tanke i mig. Är det boken som gjort detta eller är det så att jag helt enkelt får ta skulden själv?
