Detta rollspel

Har aldrig förstått mig på de som ska spela rollspel vid raggning, dejtande eller för att allmänt visa intresse. Vad är det med de tjejer som tror att man måste vara någon annan än sig själv för att få en kille intresserad?!?

Fick höra då jag var yngre: ”Du ska inte hålla på och diskutera med killar, du skrämmer bort dem!” Vadå, om mitt intresse är till exempel politik, ska jag då dölja det för att en kille ska kunna bli intresserad?! Är man en för stark tjej om jag har en åsikt? Blir man ett hot om man tycker saker? Och vad är grejen med att man ska spela ett spel. Hur ofta får man inte höra om personer som ska vara ”svåra” när de börjat träffa någon. Av vilken anledning?! Om man gillar någon så gillar man någon, så enkelt är det. Varför ska man då försöka agera som om man vore likgiltig?! Jag förstår tanken om att det ibland kan vara lite trist om det är för enkelt. Men hur intresserad är man då egentligen! Även tanken om att jakten är halva nöjet kan jag också förstå, men finns det inte risk att om den verkar för svår så tappar man självkänsla? Det är en svår balansgång. Största problemet är egentligen att vissa spelar spel och andra inte, det blir så svårt att läsa av en situation då den ständigt är varierande. En van ”dejtare” kanske har den rätta känslan för att avgöra detta, men alla är inte erfarna på det området även om man inte levt som singel hela sitt liv.

Men det absolut värsta jag vet är tjejer som spelar blåsta. Så många gånger på krogen har man sett tjejer som man vet är vettiga och som har en hel del att komma med stå och spela dumma. Man ser hela kroppsspråket och hör man dessutom vad de pratar om så blir man mörkrädd. Förutom det så finns det tyvärr de som ska de ge sken av att vara lite hjälplösa och vara i behov av en man som kan hjälpa dem. Varför känner tjejer att de måste nedgradera sig själva för att vara åtråvärda! Vi lever i ett samhälle som sägs ska vara jämställt, vi har allt fler kvinnliga chefer och kvinnor blir allt mer högutbildade, ändå känner vi att vi inte får verka intelligenta och självständiga. Är vi mer åtråvärda om vi inte har så mycket att komma med i en diskussion och om vi dessutom är lite hjälplösa?! Är vi verkligen i behov av män som hjälper oss och säger åt oss vad som är rätt? Nä verkligen inte. Min åsikt är: skippa spelet, var rak och ärlig, var dig själv och spela inte någon du inte är bara för att intressera en man. Om det krävs att man spelar en roll för att fånga en man så är den mannen inget att ha. Om en man inte kan acceptera att jag har åsikter, att jag är ganska händig och att jag är ganska självständig, då är han inget för mig!

Hur är man funtad egentligen?!

Jag har i många år försökt hävda att jag är en blyg tjej, men möter ofta motstånd i den debatten. Jag har nekat i sten att jag skulle vara oblyg. Trots detta har jag vid x antal tillfällen motbevisat mig själv, ibland å det grövsta. Det ska dock påpekas att jag motbevisat mig i tillstånd som inte varit helt nyktra, fast i varierande grad.

Jag hävdar fortfarande att jag är blyg trots att jag skickat en rad barnförbjudna SMS, trots att jag gett en rad skamliga förslag och ibland hunnit med både och på en och samma kväll. Att kliva rakt fram till en het kille man spanat på och fråga: ”Du, vad krävs för att få med dig hem?” skulle många anse vara något en blyg person inte gör (skedde i helgen, dock i ett tillstånd som medförde en stor svart lucka som fortfarande inte öppnats). Jag skulle nog hålla med om det gällde någon annan än mig.

Men nu är inte fallet så, det gäller mig, och jag är blyg. Hur kan jag då hävda att jag är blyg? Jo, svaret fick jag igår. Varför ska man oroa sig en hel dag och vara nervös över att ringa till en person som föreslagit en fika i veckan?! Borde inte detta vara betydligt enklare. Det handlar om en kopp kaffe liksom! Som dessutom var hans initiativ. Varför är det så svårt att fråga om en fika med inte om ett ligg?!

Är det så att det är mer stolthet och känsla inblandat då man ska ”bjuda ut någon på dejt” eller är det alkoholhalten som avgör. Jag skulle inte satsa mina pengar på alkoholen, inte som det främsta förklaringsfaktorn. Har trots allt skickat en hel del av de där barnförbjudna SMS:n nyktert. Är det så att vissa upp sig naken för en främmande människa för en natt inte påverkar stoltheten och självkänslan lika mycket som att fråga om en fika? Känns inte heller troligt. Eller är det så att det kanske framförallt handlar om hur ofta man har chans/risk att springa på personen i fråga. De som fått några av mina förslag eller SMS har oftast varit sådana som man sällan springer på och som man inte skulle behöva träffa om man inte vill. Medans de som kan vara intressanta för att dejta kan tänkas finnas mer i ens närhet. Gemensamma vänner, gemensamma intressen och samma möten. Tro det eller ej men jag har diskuterat detta med min mamma (hon är ständigt återkommande i denna blogg) och hon tror helt enkelt att det är svårare då man vill något seriöst. Jag håller delvis med henne, men vad är mest utelämnande? Nakenhet eller en kaffe (som visserligen kan leda till nakenhet i längden)?

Hur som helst skulle jag säga att jag är blyg, trots att ration av skamliga förslag är högre än den för erbjudanden om träffar. Eller det kanske är just det som är beviset för att jag är blyg, jag VÅGAR faktiskt inte ta första steget till en dejt. Kan ju vara en av förklaringarna till varför jag sällan har seriösa relationer. Är det dem som är mest utelämnande och skadar självkänslan och stoltheten mest? Men nu ska det bli ändring på det, kommer att bli en bra vår detta, det har redan börjat :)

Normen om tvåsamhet

"Jaha, hur går det med killarna då?" Orden kommer från min närmsta vän. Den tjejen som tillsammans med mig var de eviga singlarna och var ute på krogen och härjade. Då jag skaffade kille var hon förskräckt att hon skulle bli ensam singel och att jag skulle "överge" henne. I dagsläget är det hon som lever i ett förhållande, och inte nog med det - hon ska gifta sig i höst. Vad var det som hände?! Frågan som hon ställde (den ovan nämnda) är nu ett självklart inslag, som att man måste ha en partner. Alla som fastnar i ett stadigt förhållande förväntar sig att alla andra också ska hamna i ett förhållande inom en mycket snar framtid. Nu har man dessutom börjat nå den ålder då årets högtider blir en möjlighet för alla par att tillsammans fira att de lever i en par-situtation. Nyår, midsommar, semestern med dess resor, valborg och andra tillställningar sker genom parmiddagar eller par-aktiviteter. Ibland roar sig dessutom dessa par med att ta med en stackars singelvän som de kan använda som referens för att inse hur bra de har det. Och ibland leker paren den roliga leken match-making, då de ska föra ihop två patetiska singlar för att se hur de roar sig ihop och om paret som fixat detta än en gång lyckats med sina åtaganden och glädjespridning. Eller är det kanske så att i själva verket är deras eget förhållande så tråkigt att de måste roa sig med att plåga sina singelvänner med att utsätta dem för främlingar.

Denna match-making följer även med par-personer i deras arbetsliv (och andra områden för den delen oxå). På min förra arbetsplats så fick jag väldigt ofta höra: Du! Min bror kanske är något för dig, vill du se en bild? Eller: Dig skulle jag gärna ha som sonhustru, ska jag fixa en träff med min son? Och är det inte släktingar så är det vänner. VADÅ? Vad är felet med att man är singel?? Uppfattas det som om det är något fel på mig bara för att jag är 23 år och inte hunnit binda mig, missat min sena ungdom och de bästa åren i mitt liv?! Eller är det en rädsla att om jag (och många andra) fortsätter vara singel så har jag en chans att eventuellt uppleva något som inte de fick möjlighet till för att de redan levde i ett förhållande.

Var nyligen i Malmö och Lund och där är det till och med så att om du köper en Duo-biljett på bussen så blir det billigare. Kan det bli mer uppenbart att man ska leva i ett förhållande när man dessutom erbjuder ekonomiska vinster på det. Varför denna fokusering och hets för att folk ska stadga sig och leva i en monogam tvåsamhet.

Det kan kanske verka lite motsägelsefullt att jag ibland nämner min singelångest. Men jag har börjat fundera var denna ångest har sin ursprung. Är det verkligen jag som så gärna vill ha en pojkvän eller är det samhället som säger att jag bör ha en? Om jag tänker efter har jag inte ens tid för en partner. När mellan alla möten, plugg, träning och party ska jag hinna med en kille? Troligen har även han fullt upp och det gör det hela ändå svårare. Slutsatsen blir att jag endast har tid på helgerna och då främst nattetid. Och är det på det viset så har jag ju redan det där. Om än det ibland är så att vem den där personen är kan tänkas variera, men i hög utsträckning är det samma person.

Vad är då problemet kan man fråga sig? Jo, de där få lediga stunderna man har så kommer ångesten och pressen över en ändå. Och aldrig är den så påtaglig som en söndagskväll, då man är bakis, ensam och sårbar. Dessutom har man stött på alla gulliga par som är ute på den klassiska söndagspromenaden, antingen hand i hand eller omfamnade. Eller efter en dag som denna, en fullspäckad dag som man dessutom fått genomlida med feber och snuva, då hade det varit helt underbart att komma hem till någon som håller om en och säger att man gör det bra och som dessutom har fixat en middag som står redo. De stunderna kommer normen över en... NU SKULLE DU HA HAFT DIG EN KILLE!

Kan du flytta ner lite?

Ok, nu har en del inlägg här handlat om det manliga beteendet. Som min undertitel säger så ska bloggen även handla om kvinnliga måsten. Så nu är det dags för det mest älskade måstet – gynekologen/barnmorskor. Eller hur är det egentligen. Här är något som jag tror killar har svårt att sätta sig in i hur det är, att hänga fram snoppen för er är ju till och med ett partytrick. Riktigt så roligt är det inte att lägga sig i undersökningsstolen.

Först har man funderat ut vad man ska ha på sig för att det ska vara så smidigt som möjligt. Tack gode gud för kjolar, då behöver man som inte klä av sig helt bar på underkroppen utan kan dra upp den då man är framme vid helvetesstolen. Att svansa runt med bar underkropp inför en totalt främmande människa i ett totalupplyst rum är annars inte så roligt. Det må se roligt och bekvämt ut i Yrrol, men så är inte fallet.

Ok, då man tagit sig dit, i bekväma smidiga kläder, så kommer nästa vägbula. Då kommer frågan när man hade sin senaste mens. Hmm, inte direkt vad jag skriver in i min kalender. Då lägger de fram en almanacka och tänker att det ska underlätta. Barnmorskan skulle bara vetat att jag räknade ut när jag hade min senaste mens utifrån de senaste helgernas drabbningar. Ok... det datumet var de Klubb Kontra och då sov jag inte hemma, strax efter det fick jag mens. OK, nu har jag det! Det var i början av februari. Om hon hade vetet hade jag nog fått en och annan dömande blick.

Ja, det var kläderna och mensen. Nu kommer den jobbigaste biten... att ta sig upp i stolen. Att få upp höger ben i ”klykan” är som ok, bara det att det vänstra benet verkar hopbundet vid höger knä. Så när man väl får upp vänster ben i den andra ”klykan” är man mer hjulbent än vad man skulle kunna tänka sig är möjligt. Nu vidare till steg tre, att slappna av och få varje ben att gå åt varsitt håll. När man väl har slappnat av och tycker att: Ok, kör nu, få det överstökat. Då kommer meningen alla tjejer hatar: ”Kan du flytta ner lite?!” Näää! Det kan jag inte, men om vi ska få den här skiten gjord så är jag väl så illa tvungen! Men det är inte slut här, icke! När man då har fått upp benen, tror sig slappnat av och flyttat fram rumpan och tänker att nu är det väl snart över. Då hör man ljudet (ni killar kan tänka er ljudet när de rör på tandläkarstolen) och man känner hur man rör sig närmare taket. Helt plötsligt har man benen rakt upp i luften och har hamnat i den höjden att man ligger precis i ögonhöjd på barnmorskan. OCH DE FÖRVÄNTAR SIG ATT MAN SKA SLAPPNA AV!

Men! Det är inte slut här. Nu ska barnmorskan visa sin underbara pedagogik och sin oslagbara tajming. Börja visa vilka instrument man använder, vilket jag kan meddela för er grabbar – det är ett iskallt jävla skohorn, typ. Vad det gäller tajmingen. Sist jag gjorde en undersökning säger de, då när jag ligger med benen i luften och i ögonhöjd på barnmorskan och hon stirrar rakt in i mig: ”Har du fått någon kallelse till cellprov?” NÄ! VADÅ DÅ? VAD SER DU? Nähä, det var ditt sätt att kallprata, jaha jag förstår, aha du frågade för att man får kallelsen då man fyller 23. Lämpligt läge att kallprata. Idag var jag och gjorde det där jävla cellprovet. Då visade de än en gång prov på den underbara tajmingen. I vilket läge det var kan ni nog räkna ut. Hon ska vara pedagogisk och visa vad hon tar provet med, kollar sedan rakt in och säger: ”Men du kanske jobbar inom vården?” Va fan! Syns det där nere eller?! Skippa kallpratet! Det är inte riktigt läge för det!! Gyn-undersökningar borde ske i mörka rum, på låga bristsar med barnmorskor som har svurit en ed att tiga under undersökningen!!

Än en gång är det kvinnorna som dragit det kortaste strået!

Kan man vara annat än förvirrad?!?!

Återigen till problemet med dubbla signaler. Ämnet återkommer och kommer förmodligen återkomma många gånger. Anledning? Blir man någonsin klokare! Nää! Snarare tvärtom, när man tror man uppfattat en situationen på ett visst vis och tycker att man har grepp om allt. Då dyker det upp något eller sägs något som ställer allt på sin kant. Är det samma problem som alltid? Kommunikationen? Är det så enkelt, eller snarare så svårt?

Om man har ett sexuellt ”förhållande” med en person sedan ett tag tillbaka, man tycker att man fattat att det är endast det som det handlar om och inget annat intresse finns. Hur ska man då tolka, till exempel, ett mess som lyder: ”Love you”?? Va fan, vad är grejen? Som vanligt finns ju variabeln alkohol med i bilden. Men hur är det egentligen, ljuger man eller är man ärlig då man är full? För att än en gång citera min mamma (som är en mycket klok person): ”Av fulla människor och barn får man höra sanningen”. Är det på det viset? Om jag ser till mig själv så vill jag som hålla med, med ett tillägg. Jag tror man har en tendens att förstärka eller försköna uppfattningar om personer eller situationer. Om detta mess dessutom kommer i ett läge där personen är väldigt angelägen att få träffa en så gör inte det saken lättare. Fler frågor dyker upp. Är han bara såå kåt? Vill han så gärna träffa mig? Finns det fler skäl till att han vill träffa mig än att få ”doppa”? Och för att göra saken ännu lite jobbigare så är personen sedan väldigt kelig och mysig. Vill hålla handen och ligga och mysa, vilket inte hänt ofta med personen i fråga. Hur ska man ta detta? Samtidigt så yttrar personen ett antal frågor som gör det ännu mera förvirrande. Speciellt då jag kände att det inte var läge för den diskussionen pga. hans alkoholintag under kväll. Men idag ångrar jag detta bittert. Hade jag möjligen varit lite klokare idag? Eller hade jag varit mer bitter än vad jag redan är, hade jag kanske ”förlorat” det lilla jag har?! Att man är så feg då det är lite stolthet och lite känslor med i bilden. Eller är det verkligen känslor eller är det den klassiska situationen att det man inte kan få det ska man absolut ha. Och ja, för er som känner mig – det är kronhjorten det handlar om. Den som man kan skadeskjuta gång efter gång men som knappt börjar halta. Och om den börjar gå lite illa så har den en tendens att repa sig jävligt snabbt igen. Och nu är det säkert en hel del som tänker: men snacka med honom då! Men då kommer nästa problem in i bilden, kanske man förlorar det lilla man har. Ibland önskar man nästan att det var fula, avtändande, ointelligenta, dumma och humorlösa människor man träffade, så otroligt mycket lättare det skulle vara att kunna släppa sånna här saker och bara gå vidare.

Ååh så mycket ångest, bitterhet och frågor man konstant lever med. Men egentligen, vette fan om jag skulle känna igen denna värld om jag inte var en aning bitter. Bitterhet med glimten i ögat är det som gör livet värt att leva. Men någon sorts gräns kanske finns. Det sägs ju att man har sina svackor för att kunna uppskatta topparna, men när kommer de då? Bortsett från Klubb Kontra!

Ännu mer ångest finns att häva ur sig. Har funderat kring killar som hingstar och tjejer som slampor. Idag anses det vara socialt acceptabelt att en tjej raggar och har sex lika ofta och mycket som killar, åtminstånde i min generation. Men är det verkligen så? Problemet tror jag är större i mindre städer. Eller ångesten är större. Som alla vet så är det inget problem om en kille plockar många tjejer endast för nöjes skull. Men hur är det EGENTLIGEN när tjejer gör det? Alla säger att det är ok, man får uppmaningar som ”Kör hårt”, ”Njut av livet”, ”Man är bara ung, singel och student en gång” (blir man inte upptagen eller klar med studierna så blir man i alla fall äldre). Men vad anser folk hemma på sin kammare? Eller vad anser man som tjej om sig själv. Man vet att ens vänner och andra kanske inte bryr sig så hårt, alla är så upptagna med sina egna problem och relationer. Men största problemet ligger nog i en själv. Om man som tjej haft några hektiska helger med ett antal erövringar, eller ibland kanske det räcker med en helg med en erövring, då dyker ångesten upp. Man är ingen ”fin tjej”, man borde inte bete sig på det viset, vad ska folk tycka (eftersom man tror att alla har fullt upp med att tycka saker om mitt liv och inte oroa sig över sina egna), man borde inte ha gjort det, liten stad – saker kommer fram, kommer det bli skitsnack osv. VARFÖR ska man överhuvudtaget bry sig, om jag haft roligt och dessutom njutit av det hela, varför ska det då avslutas med några dagar av ångest?

En uppmaning till alla tjejer där ute: Lev livet! Njut av varje sekund och varje erövring! Skit i vad alla kan tänkas tycka! Men framförallt – folk bryr sig inte så sluta bry dig själv! Och om någon mot förmodan skulle bryr sig så vill jag citera Grynet: ”Ta ingen skit!”

En tjej som snackar med en främmande kille måste vara ute efter honom?!

Är det så att om man som tjej snackar med en kille man precis träffat, på en förfest eller så, då är hon intresserad? Var med om en händelse på en mycket trevlig förfest i helgen. Sitter och snackar med en kille som kommer från samma stad som mig. Skit trevlig! Vi hade en del att prata om och kom bra överens. Efter ett tag kom reaktionen. Killens polares flickvän lutar sig fram och säger: ”Du, ... (killens namn) hur länge har du och din tjej varit tillsammans?” Jag visste att den här killen hade tjej och jag var inte ute efter honom på något vis. Tjejen som sa det hade lika gärna kunnat sagt: Du bruden, han är upptagen va! För det var det enda hon ville poängtera. Resten av samtalet handlade inte någon gång om deras förhållande, så det enda hon ville göra vara att markera vilken dålig människa jag var, jag som tydligen försökte fånga in den där killen.

Singeltjejer måste vara upptagna tjejers största fasa. Vi är hotet! Vi är dem som kommer få världen att förfalla! Det är säkert vårt fel att folk svälter också. Tänk om den där singeltjejen är trevligare än jag?! Då kommer min kille sluta älska mig.

Hur osäker är tjejer i sina förhållanden egentligen. Ser förhållandetjejer alla singlar som desperata och ständigt på jakt?! Är det så att vi idag, 2007, någonstans anser att tjejer och killar inte kan vara endast vänner. Måste det alltid finnas en sexuell laddning mellan två personer av olika kön?! Min mamma har alltid sagt till mig: ”Killar och tjejer kan inte vara bara kompisar, en sådan relation finns inte. Någon blir alltid intresserad av den andra och det finns alltid ett sexuellt intresse” Sorry mamma, jag älskar dig och du har lärt mig mycket. Men på den här punkten har du fel.

Vilken tur för den där tjejen och hennes oro, osäkerhet, rädsla för singeltjejer etc. att hon inte vet om att jag sedan messade med den där grabben. Då hade hon nog haft många sömnlösa nätter.

Fast, det kanske helt enkelt grundar sig i avundsjuka. Väldigt ofta är det så att en person som är singel avundas de vänner och personer som lever i ett förhållande. Samtidigt så är förhållandet även det omvända. Förhållandepersoner ser bara det positiva i att vara singel. Friheten, möjligheten till att gå ut och roa sig på ett annat sätt, de har fortfarande en hel del ”första” kvar. Första kyssen med en ny kille, första natten ihop, första dejten, första träffen med föräldrarna. En hel del spänning med andra ord. Är förhållandetjejers förakt mot singeltjejer i grund och botten ett tecken på missnöje och tristess i det egna förhållandet?

Ja jag vet inte. En sak vet jag, det är djävligt skönt att vara singel. MEN! Vem vill inte ha någon att krypa upp hos i soffan en söndagskväll. Vem vill inte komma hem till någon som saknat en. Vem vill inte få ett mess där det står att man är älskad och saknad. Vem vill inte vara en del av alla de där paren som är ute på söndagspromenader. Hatar söndagspromenads paren! Är man någonsin så mycket singel som när man bakis en söndag är på väg hem efter ett one-night stand och möter ett gäng kärleksfulla par som är ute på en mysig promenad hand i hand! Jag är inte bitter :)

Vad är bra och vad är dåligt?

Ok, innan jag börjar detta inlägg vill jag klargöra en sak. Detta är inte ett inlägg om vad jag har för preferenser, vad jag föredrar och gillar. Visst, sånna saker kanske kan finnas dolda, men främst är det en sammanfattning av de diskussioner som förts av mig och mina vänner. Det är heller inte så att vi enbart har haft negativa upplevelser, med däremot så har de varierat mycket i kvalité, det är ur det som detta inlägg hästammar. Tidigare inlägg har bara nuddat vid området, nu ska vi gå in på djupet. Vad gör vissa killar bra i sängen och andra inte?

För det första är det en sak alla killar måste förstå; alla tjejer är och fungerar olika! Om en tjej gillat en sak betyder inte det att nästa kommer att göra det.

För det andra. Många påstår att storleken inte har någon betydelse, det har den. Men inte ifråga om att en stor eller lite är bättre. Det handlar snarare om att en välutrustad kille tror att det är nog. Är han välutrustad tror han inte att han behöver jobba lite hårt, som att en stor _ _ _ är allt en tjej behöver och är nöjd med. Många gånger är det banne mig de med något mindre som är de bättre. De har levt i en illusion att de inte duger till för att de inte har en 25 slak. Därför har de varit lyhörda och lärt sig att använda det de har. Så, slutsatsen måste bli (om man generaliserar) att en välutrustad kille är sämre än en kille med normalstor eller något mindre _ _ _. Ta nu inte illa upp alla ni välutrustade, ni kanske är mycket kompetenta på området. Men som sagt, om man generaliserar utifrån mina vänner och mina upplevelser så blir slutsatsen den ovan nämnda.

För det tredje, porrfilmsmallen av en tjej är aaaningen missvisande. I de flesta fall. Bara för att killen är klar innebär inte det att tjejen är nöjd. Det räknas inte som förspel då ni hänger fram utrustningen. Alla tjejer gillar inte att få ”det” i ansiktet. Alla gillar inte att få det i munnen heller och de flesta uppskattar en viss förvarning. Som sagt vi tjejer är alla olika, detta leder till punkt nummer fyra.

För det fjärde, kommunikation tack! Att en tjej eller kille säger vad de uppskattar betyder inte att man anser sin partner vara dålig! För att ett samlag ska vara riktigt bra gäller det att man är lyhörd, både vad det gäller kroppsspråk och det som blir sagt rakt ut. Nu finns det säkert någon som säger att det där beror på huruvida det är ett one-night stand eller inte, fel! Det finns dem som säger att då man har sex med någon regelbundet, som i en relation eller kk-förhållande så blir det automatiskt bra med tiden, det är inte hela sanninge. Visst det är klart att det bli bättre med lite träning. Men det är ingen garanti. Nyckeln är kommunikation. Detta är inte något som gäller enbart för killar, detta är något ömsesidigt.

Det verkar finnas en uppfattning om att en kille som levt i ett lite mer långvarigt förhållande per automatik ska vara bättre. O nej. Här finns ett stort ansvar hos oss tjejer. Det märks mer än väl om en kille levt med en tjej som legat där och bara tagit emot. Inte fört fram vad hon gillar eller ogillar. Hur i helvete ska då killarna lära sig?! Så skärp er tjejer, säg för fan till! Ännu ett ansvar för oss tjejer, vi ska köpa p-piller, ta tabletterna i tid, ha mensvärk, köpa tamponger och bindor, dessutom ska vi ha kondomer hemma (vad ska killarna göra egentligen!) och dessutom ska vi lära upp de små liven hur de ska tillfredställa oss också! Jag är inte bitter, jag är stolt över att vara kvinna, men någon rättvisa måste det väl finnas?!

Hur lätt är det EGENTLIGEN

En killkompis sa till mig för många år sedan: ”Ni tjejer vet inte hur lätt ni har det. Vilken tjej som helst (som inte ser helt gräslig ut) skulle kunna gå fram till vilken kille som helst och utan problem få med honom hem.” Däremot såg han vissa problem med att killar skulle agera på det viset, risken är ganska stor för en ”bitch-slap”, en ordentlig utskällning eller om man har tur så blir det lindrigt och han får bara ”onda ögat”. Om killen har ordentlig tur så kanske det går vägen.

Det här är något som hängt med mig i många år, skulle det verkligen vara så enkelt? Visst, några gånger har man väl provat på en lite lindrigare variant, och tro det eller ej men det har lyckats. Det skulle vara så otroligt roligt att prova att kliva fram till en riktigt het kille (som dessutom är främmande människa, ingen man känner sedan innan) och bara rakt ut fråga: ”du, vad säger du, ska vi gå hem till mig?”. Undra vad reaktionen skulle bli? MEN! För att prova detta krävs en hel del mod, eller ofantliga mängder alkoholhaltig dryck. Och allra bäst är det nog om man skulle prova på en annan ort, en ort man aldrig mer behöver besöka. Kan ni tänka er att prova detta med en person du dagligen springer på på skolan eller jobbet. Fyyy fan va pinsamt. Men om det skulle gå vägen, fan grymt det skulle vara!

Är killar så lätta? Fungerar det verkligen på det sätt min kompis sagt? Åtminstånde bland de tjejer jag känner så är behovet av sexuellt umgänge stort och jag vet få som ser ett problem med att följa med en kille man träffat på krogen hem. Vad är då problemet? Är vi tjejer mer kräsna eller är vi bara så tränade och inpräntade med att vi ska vara lite svårflörtade? Det leder till nästa problem. Jag vet att jag absolut inte är den första att ta upp den fråga, men jag måste. Varför är det ok att en kille drar hem tjejer i parti och minut, men inte att tjejer drar hem killar??? Killar och tjejer har samma behov men det är bara socialt accepterat att killar tillfredställer sina behov. Som tur är så är detta som håller på att utjämnas, åtminstånde låter det som så. Sen vad folk säger till varandra hemma är svårt att veta. Det värsta av allt är att det är vi tjejer som smutskastar varandra. Hur fan ska vi kunna förbättra vårt eget köns situation när vi motarbetar oss själva??!

Men men, åter till där jag startade. En vacker dag, eller förmodligen kväll, men allra troligast natt, ska jag prova att kliva fram till den där främmande tokheta killen och kläcka frågan. Om ni sen en måndag på skolan ser en tjej som går med papperpåse på huvudet så vet ni vem det är och vad hon gjort. Nu får vi hoppas att det går vägen och att jag kommer rakryggad istället. Håll tummarna!

Något seriöst, nej tack! Men vi kan väl ha sex i alla fall?

Här skulle det vara ett inlägg om mäns/killars fobi för förhållanden. Om hur de vill äta kakan men ändå behälla den. Hur man mer än gärna kan tänka sig ha sex med en tjej jävligt ofta, man kan tänka sig att umgås och bara mysa med jämna mellanrum, man kan ha en relation som är precis som ett seriöst förhållande, men det är ok så länge det inte är uttalat seriöst.

Det skulle även handla om hur attraktiv en kvinna blir den dag hon slutar visa intresse. Om den dagen då man bestämt sig för att den där killen inte är något att ha, åtminstånde har man gett honom de vibbarna. Att man inte längre är intresserad. Då jävlar händer det grejer, plötsligt blir man uppvaktad.

Men! Detta inlägg blev inte av då min diskussion istället tog den riktningen att bli ideologisk och feministiskt propagerande. Mina tankar hamnade plöstligt i ett dilemma om makt, vem har egentligen makten? Är det så som man säger: "kvinnas list övergår mannens förstånd"? Är männen egentligen kvinnornas marionettdockor? Fast, så kan det inte vara i verkligheten. I sånna fall har kvinnorna misslyckats styra sina dockor eftersom vi i sånna fall underordnat oss själva.

För att återgå till starten.... Varför har män denna fobi för förhållanden? Närhet vill de ha, gärna i stora portioner, bara det inte har titeln Relation eller Stadigt förhållande. Varför är kvinnor som mest attraktiva då de ignorerar männen som mest? Handlar allt om att behålla sin självständighet?

Den som har svar får gärna hjälpa mig med denna grundläggande problematik i singelvärlden!

Etik & moral vid one-night stands

Har funderat en del kring hur eller hur man inte ska bete sig vid ett one-night stand. Det är inte alltid det lättaste. Än värre är det om man börjar ha flera one-night med samma kille. Hur håller man det opersonligt och utan känslor? Vad borde killar tänka på?

Jag är en person som har lätt att bli känslomässigt involverad. Det blir inte direkt lättare att hantera med ett keligt one-night. Har en känsla av att på detta område talar män och kvinnor olika språk. Ni vet det där klassiska om att kvinnor är från Venus..... Är detta något generellt eller något som varierar från person till person?

Hur ska man reagera då en person man träffat ett antal gånger helt plötsligt beter sig annorlunda? Om någon som vanligtvis inte är gosig helt plötsligt är det och helt plötsligt börjar öppna sig, vad ska man då tro? Beror det på dagsformen?

Om en person som man börjat träffat lite är jätte trevlig när man träffar honom och han verkar himla glad att se dig, hur ska man tolka det? Om han sen svarar på de mess du skickar och vill träffa dig för att bara hänga, är det konstigt att man tror något? När han då samtidigt är kramig och vill lära känna dig och är allmänt jävligt bra, är det konstigt att man tror att han är lite intresserad? Det är då kanske inte så konstigt om man sen blir lite chockad då allt killen var ute efter var att få "doppa".

Så, jag ska ge er grabbar några konkreta råd för att inte missleda tjejer!

• Om du inte vill ha mer än sex för en kväll, gosa in med tjejen hela morgonen!
• Om du inte vill att hon ska bli intresserad, se då inte ut som att hon gjort din dag då du möter henne!
• Om du bara vill ha en fysisk relation, träffa/”dejta” henne inte utöver era sexuella träffar!
• Om du inte vill göra tjejen fundersam och låta henne få förhoppningar då ni haft några nattliga träffar, förändra då inte ditt beteende!
• Om du inte vill att hon ska sova över, säg det rakt ut! (Åtminstånde jag uppskattar ärlighet, vet inte om det gäller alla tjejer. Vissa kanske blir sårade)
• För att undvika missförstånd är det mycket enkelt... var tydlig!
• Sist men inte minst; om du inte vill missleda en tjej..... bädda för fan inte sängen åt henne medans hon duschar på morgonen!!

Har förmodligen en massa mer att säga, men detta var allt för tillfället. Återkommer med mer tips åt er sen. Vill poängtera att tjejer inte är helt oskyldiga varelser men nu var det inte det som skulle diskuteras.

Slutsats: Plocka så många harar du vill, njut av stunden men tänk på vad du gör och hur du gör det!

Är jaktsäsongerna problemet?

Har några kära vänner som ser raggandet som en hjortjakt. De heta tjejerna är hjortar och om jaktlaget samarbetar med allas lycka i sikte ska de fälla dessa hjortar. De har dock ett problem med sin jakt, på vintern tycks hjortarna gå i ide.

Har tjejer och killar olika jaktsäsonger. En sak jag vet i alla fall, då sommaren kommer vaknar fasan hos killarna. Fasan att vara uppbunden med en tjej. I takt med att temperaturen stiger och kläderna minskar vaknar mannens instinkter till liv. Dags att sprida sin säd! Var en man! Fäll så många harar som möjligt! (de som inte kvalificerar sig till hjortar men duger för lite strul) SPRID DIN SÄD! Intag stadens uteserveringar för att dregla över förbipassernade lättklädda kvinnor!

För min del (jag kan inte tala för alla kvinnor) väcker sommaren andra känslor. Viljan av att hand i hand med sin käresta ta promenader på klipporna i solnedgången, picknick, nakenbad och sex i strandkanten. Då det är vinter och kallt och man håller sig mer inomhus är det mer ok att besöka diverse krogar och spana, ragga och eventuellt plocka hem en eller annan hare (för att använda mina vänners retorik).

Inget land har så många singelhushåll som Sverige. Är detta på grund av osynkade jaktsäsonger? Eller är problemet snarare för kräsna män? Om oktoberteorin stämmer, alltså att alla tjejer vill finna en kille innan vintern kommer, och jaktsäsongen därför skulle vara över för alla hjortar är upptagna. Kan inte detta vara en följd av att killarna är för kräsna? Vi har några av världens vackraste kvinnor i Sverige. Har detta gjort att våra män är bortskämda? Om en kille inte kan få den hetaste tjejen av alla, hon som alla killar vill ha, är de då hellre utan? Med tanke på hur många tjejer och killar jag känner som är singlar måste detta bero på att man försvarar sin ensamhet med att vara kräsen. Eftersom man inte lyckades få den mest eftertraktade innan jaktsäsongen var över kan man ju sen inte sjunka till den låga standarden att man tar en helt vanlig tjej! Skulle ju inte gå! Hon må vara söt och trevlig, men hon är inte eftertraktad av alla ens vänner. Är de tjejer som fångats innan vintern egentligen någon sorts trofé som den bästa jägaren kan glänsa runt med? Hon kan vara dum, otrevlig och humorlös, bara hon är eftertraktad!

Men är våra jaktsäsonger dåligt synkade? De borde inte vara det. Om tjejer nu tydligen ger vad som helst för att få en kille innan oktobers slut, och killarna kämpar febrilt för att finna någon tjej innan hon är upptagen vid novembers början, då borde vi vara i fas för jakt. Varför är då så många ensamma över vintern? Håller oktoberteorin eller är det bara killarnas försvar för att en mer framgångsrik jägare har hängt upp en trofé av en hjort på väggen?

Innan detta första inlägg avslutas måste jag erkänna en sak. Jag är, som enda tjej, en del av detta jaktlag och har ett antal hjortar i sikte. Nu börjar ny termin och nya förmågor anländer förhoppningsvis till campus. Nu jävlar ska det fångas harar, och förhoppningsvis kan man fälla en hjort och hänga upp den på väggen.