Hur är man funtad egentligen?!

Jag har i många år försökt hävda att jag är en blyg tjej, men möter ofta motstånd i den debatten. Jag har nekat i sten att jag skulle vara oblyg. Trots detta har jag vid x antal tillfällen motbevisat mig själv, ibland å det grövsta. Det ska dock påpekas att jag motbevisat mig i tillstånd som inte varit helt nyktra, fast i varierande grad.

Jag hävdar fortfarande att jag är blyg trots att jag skickat en rad barnförbjudna SMS, trots att jag gett en rad skamliga förslag och ibland hunnit med både och på en och samma kväll. Att kliva rakt fram till en het kille man spanat på och fråga: ”Du, vad krävs för att få med dig hem?” skulle många anse vara något en blyg person inte gör (skedde i helgen, dock i ett tillstånd som medförde en stor svart lucka som fortfarande inte öppnats). Jag skulle nog hålla med om det gällde någon annan än mig.

Men nu är inte fallet så, det gäller mig, och jag är blyg. Hur kan jag då hävda att jag är blyg? Jo, svaret fick jag igår. Varför ska man oroa sig en hel dag och vara nervös över att ringa till en person som föreslagit en fika i veckan?! Borde inte detta vara betydligt enklare. Det handlar om en kopp kaffe liksom! Som dessutom var hans initiativ. Varför är det så svårt att fråga om en fika med inte om ett ligg?!

Är det så att det är mer stolthet och känsla inblandat då man ska ”bjuda ut någon på dejt” eller är det alkoholhalten som avgör. Jag skulle inte satsa mina pengar på alkoholen, inte som det främsta förklaringsfaktorn. Har trots allt skickat en hel del av de där barnförbjudna SMS:n nyktert. Är det så att vissa upp sig naken för en främmande människa för en natt inte påverkar stoltheten och självkänslan lika mycket som att fråga om en fika? Känns inte heller troligt. Eller är det så att det kanske framförallt handlar om hur ofta man har chans/risk att springa på personen i fråga. De som fått några av mina förslag eller SMS har oftast varit sådana som man sällan springer på och som man inte skulle behöva träffa om man inte vill. Medans de som kan vara intressanta för att dejta kan tänkas finnas mer i ens närhet. Gemensamma vänner, gemensamma intressen och samma möten. Tro det eller ej men jag har diskuterat detta med min mamma (hon är ständigt återkommande i denna blogg) och hon tror helt enkelt att det är svårare då man vill något seriöst. Jag håller delvis med henne, men vad är mest utelämnande? Nakenhet eller en kaffe (som visserligen kan leda till nakenhet i längden)?

Hur som helst skulle jag säga att jag är blyg, trots att ration av skamliga förslag är högre än den för erbjudanden om träffar. Eller det kanske är just det som är beviset för att jag är blyg, jag VÅGAR faktiskt inte ta första steget till en dejt. Kan ju vara en av förklaringarna till varför jag sällan har seriösa relationer. Är det dem som är mest utelämnande och skadar självkänslan och stoltheten mest? Men nu ska det bli ändring på det, kommer att bli en bra vår detta, det har redan börjat :)

Normen om tvåsamhet

"Jaha, hur går det med killarna då?" Orden kommer från min närmsta vän. Den tjejen som tillsammans med mig var de eviga singlarna och var ute på krogen och härjade. Då jag skaffade kille var hon förskräckt att hon skulle bli ensam singel och att jag skulle "överge" henne. I dagsläget är det hon som lever i ett förhållande, och inte nog med det - hon ska gifta sig i höst. Vad var det som hände?! Frågan som hon ställde (den ovan nämnda) är nu ett självklart inslag, som att man måste ha en partner. Alla som fastnar i ett stadigt förhållande förväntar sig att alla andra också ska hamna i ett förhållande inom en mycket snar framtid. Nu har man dessutom börjat nå den ålder då årets högtider blir en möjlighet för alla par att tillsammans fira att de lever i en par-situtation. Nyår, midsommar, semestern med dess resor, valborg och andra tillställningar sker genom parmiddagar eller par-aktiviteter. Ibland roar sig dessutom dessa par med att ta med en stackars singelvän som de kan använda som referens för att inse hur bra de har det. Och ibland leker paren den roliga leken match-making, då de ska föra ihop två patetiska singlar för att se hur de roar sig ihop och om paret som fixat detta än en gång lyckats med sina åtaganden och glädjespridning. Eller är det kanske så att i själva verket är deras eget förhållande så tråkigt att de måste roa sig med att plåga sina singelvänner med att utsätta dem för främlingar.

Denna match-making följer även med par-personer i deras arbetsliv (och andra områden för den delen oxå). På min förra arbetsplats så fick jag väldigt ofta höra: Du! Min bror kanske är något för dig, vill du se en bild? Eller: Dig skulle jag gärna ha som sonhustru, ska jag fixa en träff med min son? Och är det inte släktingar så är det vänner. VADÅ? Vad är felet med att man är singel?? Uppfattas det som om det är något fel på mig bara för att jag är 23 år och inte hunnit binda mig, missat min sena ungdom och de bästa åren i mitt liv?! Eller är det en rädsla att om jag (och många andra) fortsätter vara singel så har jag en chans att eventuellt uppleva något som inte de fick möjlighet till för att de redan levde i ett förhållande.

Var nyligen i Malmö och Lund och där är det till och med så att om du köper en Duo-biljett på bussen så blir det billigare. Kan det bli mer uppenbart att man ska leva i ett förhållande när man dessutom erbjuder ekonomiska vinster på det. Varför denna fokusering och hets för att folk ska stadga sig och leva i en monogam tvåsamhet.

Det kan kanske verka lite motsägelsefullt att jag ibland nämner min singelångest. Men jag har börjat fundera var denna ångest har sin ursprung. Är det verkligen jag som så gärna vill ha en pojkvän eller är det samhället som säger att jag bör ha en? Om jag tänker efter har jag inte ens tid för en partner. När mellan alla möten, plugg, träning och party ska jag hinna med en kille? Troligen har även han fullt upp och det gör det hela ändå svårare. Slutsatsen blir att jag endast har tid på helgerna och då främst nattetid. Och är det på det viset så har jag ju redan det där. Om än det ibland är så att vem den där personen är kan tänkas variera, men i hög utsträckning är det samma person.

Vad är då problemet kan man fråga sig? Jo, de där få lediga stunderna man har så kommer ångesten och pressen över en ändå. Och aldrig är den så påtaglig som en söndagskväll, då man är bakis, ensam och sårbar. Dessutom har man stött på alla gulliga par som är ute på den klassiska söndagspromenaden, antingen hand i hand eller omfamnade. Eller efter en dag som denna, en fullspäckad dag som man dessutom fått genomlida med feber och snuva, då hade det varit helt underbart att komma hem till någon som håller om en och säger att man gör det bra och som dessutom har fixat en middag som står redo. De stunderna kommer normen över en... NU SKULLE DU HA HAFT DIG EN KILLE!