Hur är man funtad egentligen?!

Jag har i många år försökt hävda att jag är en blyg tjej, men möter ofta motstånd i den debatten. Jag har nekat i sten att jag skulle vara oblyg. Trots detta har jag vid x antal tillfällen motbevisat mig själv, ibland å det grövsta. Det ska dock påpekas att jag motbevisat mig i tillstånd som inte varit helt nyktra, fast i varierande grad.

Jag hävdar fortfarande att jag är blyg trots att jag skickat en rad barnförbjudna SMS, trots att jag gett en rad skamliga förslag och ibland hunnit med både och på en och samma kväll. Att kliva rakt fram till en het kille man spanat på och fråga: ”Du, vad krävs för att få med dig hem?” skulle många anse vara något en blyg person inte gör (skedde i helgen, dock i ett tillstånd som medförde en stor svart lucka som fortfarande inte öppnats). Jag skulle nog hålla med om det gällde någon annan än mig.

Men nu är inte fallet så, det gäller mig, och jag är blyg. Hur kan jag då hävda att jag är blyg? Jo, svaret fick jag igår. Varför ska man oroa sig en hel dag och vara nervös över att ringa till en person som föreslagit en fika i veckan?! Borde inte detta vara betydligt enklare. Det handlar om en kopp kaffe liksom! Som dessutom var hans initiativ. Varför är det så svårt att fråga om en fika med inte om ett ligg?!

Är det så att det är mer stolthet och känsla inblandat då man ska ”bjuda ut någon på dejt” eller är det alkoholhalten som avgör. Jag skulle inte satsa mina pengar på alkoholen, inte som det främsta förklaringsfaktorn. Har trots allt skickat en hel del av de där barnförbjudna SMS:n nyktert. Är det så att vissa upp sig naken för en främmande människa för en natt inte påverkar stoltheten och självkänslan lika mycket som att fråga om en fika? Känns inte heller troligt. Eller är det så att det kanske framförallt handlar om hur ofta man har chans/risk att springa på personen i fråga. De som fått några av mina förslag eller SMS har oftast varit sådana som man sällan springer på och som man inte skulle behöva träffa om man inte vill. Medans de som kan vara intressanta för att dejta kan tänkas finnas mer i ens närhet. Gemensamma vänner, gemensamma intressen och samma möten. Tro det eller ej men jag har diskuterat detta med min mamma (hon är ständigt återkommande i denna blogg) och hon tror helt enkelt att det är svårare då man vill något seriöst. Jag håller delvis med henne, men vad är mest utelämnande? Nakenhet eller en kaffe (som visserligen kan leda till nakenhet i längden)?

Hur som helst skulle jag säga att jag är blyg, trots att ration av skamliga förslag är högre än den för erbjudanden om träffar. Eller det kanske är just det som är beviset för att jag är blyg, jag VÅGAR faktiskt inte ta första steget till en dejt. Kan ju vara en av förklaringarna till varför jag sällan har seriösa relationer. Är det dem som är mest utelämnande och skadar självkänslan och stoltheten mest? Men nu ska det bli ändring på det, kommer att bli en bra vår detta, det har redan börjat :)