"Jaha, hur går det med killarna då?" Orden kommer från min närmsta vän. Den tjejen som tillsammans med mig var de eviga singlarna och var ute på krogen och härjade. Då jag skaffade kille var hon förskräckt att hon skulle bli ensam singel och att jag skulle "överge" henne. I dagsläget är det hon som lever i ett förhållande, och inte nog med det - hon ska gifta sig i höst. Vad var det som hände?! Frågan som hon ställde (den ovan nämnda) är nu ett självklart inslag, som att man måste ha en partner. Alla som fastnar i ett stadigt förhållande förväntar sig att alla andra också ska hamna i ett förhållande inom en mycket snar framtid. Nu har man dessutom börjat nå den ålder då årets högtider blir en möjlighet för alla par att tillsammans fira att de lever i en par-situtation. Nyår, midsommar, semestern med dess resor, valborg och andra tillställningar sker genom parmiddagar eller par-aktiviteter. Ibland roar sig dessutom dessa par med att ta med en stackars singelvän som de kan använda som referens för att inse hur bra de har det. Och ibland leker paren den roliga leken match-making, då de ska föra ihop två patetiska singlar för att se hur de roar sig ihop och om paret som fixat detta än en gång lyckats med sina åtaganden och glädjespridning. Eller är det kanske så att i själva verket är deras eget förhållande så tråkigt att de måste roa sig med att plåga sina singelvänner med att utsätta dem för främlingar.
Denna match-making följer även med par-personer i deras arbetsliv (och andra områden för den delen oxå). På min förra arbetsplats så fick jag väldigt ofta höra: Du! Min bror kanske är något för dig, vill du se en bild? Eller: Dig skulle jag gärna ha som sonhustru, ska jag fixa en träff med min son? Och är det inte släktingar så är det vänner. VADÅ? Vad är felet med att man är singel?? Uppfattas det som om det är något fel på mig bara för att jag är 23 år och inte hunnit binda mig, missat min sena ungdom och de bästa åren i mitt liv?! Eller är det en rädsla att om jag (och många andra) fortsätter vara singel så har jag en chans att eventuellt uppleva något som inte de fick möjlighet till för att de redan levde i ett förhållande.
Var nyligen i Malmö och Lund och där är det till och med så att om du köper en Duo-biljett på bussen så blir det billigare. Kan det bli mer uppenbart att man ska leva i ett förhållande när man dessutom erbjuder ekonomiska vinster på det. Varför denna fokusering och hets för att folk ska stadga sig och leva i en monogam tvåsamhet.
Det kan kanske verka lite motsägelsefullt att jag ibland nämner min singelångest. Men jag har börjat fundera var denna ångest har sin ursprung. Är det verkligen jag som så gärna vill ha en pojkvän eller är det samhället som säger att jag bör ha en? Om jag tänker efter har jag inte ens tid för en partner. När mellan alla möten, plugg, träning och party ska jag hinna med en kille? Troligen har även han fullt upp och det gör det hela ändå svårare. Slutsatsen blir att jag endast har tid på helgerna och då främst nattetid. Och är det på det viset så har jag ju redan det där. Om än det ibland är så att vem den där personen är kan tänkas variera, men i hög utsträckning är det samma person.
Vad är då problemet kan man fråga sig? Jo, de där få lediga stunderna man har så kommer ångesten och pressen över en ändå. Och aldrig är den så påtaglig som en söndagskväll, då man är bakis, ensam och sårbar. Dessutom har man stött på alla gulliga par som är ute på den klassiska söndagspromenaden, antingen hand i hand eller omfamnade. Eller efter en dag som denna, en fullspäckad dag som man dessutom fått genomlida med feber och snuva, då hade det varit helt underbart att komma hem till någon som håller om en och säger att man gör det bra och som dessutom har fixat en middag som står redo. De stunderna kommer normen över en... NU SKULLE DU HA HAFT DIG EN KILLE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar