Bitterfittan

Ibland blir jag bara så jävla bitter. Egentligen borde livet vara på topp, allt går ju bra nu. Eller, menar jag verkligen allt? Ja, nästintill. Det var ju det där med kärlek. Alltid är det något som kan gå åt helvete. Är det inte svin jag faller för så är det bra killar som det går åt helvete med. Men denna gång tror jag faktiskt att det kan tänkas vara mitt eget fel. Eller det är klart att det varit det förut. Men denna gång gick allt så bra, tills jag trodde att jag sa något av omtänksamhet men resultatet blev ett gigantiskt avstånd och en känsla av att jag inte var välkommen. Åååh, denna ångest och bitterhet. Trodde dessa tider var över. Som sagt, det går ju bra nu! Men men, får köra på det vanliga försvarstalet (mest för att övertala mig själv): "jag har ju ändå inte tid, det är mycket nu", "vill jag verkligen detta?", "jag ska ju karriär, inte ha make och barn" osv osv. Får hoppas att det funkar även denna gång. Faktiskt så är det så att jag ska göra karriär, har jävligt mycket att göra, ser inte familj som det primära. Men ändå, vill ju ändå ha allt och tror att man kan få allt och ändå ha tid, kan göra karriär och dessutom vara en sån där äckligt häftig mamma.

För övrigt, läser en väldigt bra bok nu. Gissa titeln..... precis! Bitterfittan av Maria Sveland. Kan varmt rekommenderas. Hmm, nu vaknade en tanke i mig. Är det boken som gjort detta eller är det så att jag helt enkelt får ta skulden själv?

Detta rollspel

Har aldrig förstått mig på de som ska spela rollspel vid raggning, dejtande eller för att allmänt visa intresse. Vad är det med de tjejer som tror att man måste vara någon annan än sig själv för att få en kille intresserad?!?

Fick höra då jag var yngre: ”Du ska inte hålla på och diskutera med killar, du skrämmer bort dem!” Vadå, om mitt intresse är till exempel politik, ska jag då dölja det för att en kille ska kunna bli intresserad?! Är man en för stark tjej om jag har en åsikt? Blir man ett hot om man tycker saker? Och vad är grejen med att man ska spela ett spel. Hur ofta får man inte höra om personer som ska vara ”svåra” när de börjat träffa någon. Av vilken anledning?! Om man gillar någon så gillar man någon, så enkelt är det. Varför ska man då försöka agera som om man vore likgiltig?! Jag förstår tanken om att det ibland kan vara lite trist om det är för enkelt. Men hur intresserad är man då egentligen! Även tanken om att jakten är halva nöjet kan jag också förstå, men finns det inte risk att om den verkar för svår så tappar man självkänsla? Det är en svår balansgång. Största problemet är egentligen att vissa spelar spel och andra inte, det blir så svårt att läsa av en situation då den ständigt är varierande. En van ”dejtare” kanske har den rätta känslan för att avgöra detta, men alla är inte erfarna på det området även om man inte levt som singel hela sitt liv.

Men det absolut värsta jag vet är tjejer som spelar blåsta. Så många gånger på krogen har man sett tjejer som man vet är vettiga och som har en hel del att komma med stå och spela dumma. Man ser hela kroppsspråket och hör man dessutom vad de pratar om så blir man mörkrädd. Förutom det så finns det tyvärr de som ska de ge sken av att vara lite hjälplösa och vara i behov av en man som kan hjälpa dem. Varför känner tjejer att de måste nedgradera sig själva för att vara åtråvärda! Vi lever i ett samhälle som sägs ska vara jämställt, vi har allt fler kvinnliga chefer och kvinnor blir allt mer högutbildade, ändå känner vi att vi inte får verka intelligenta och självständiga. Är vi mer åtråvärda om vi inte har så mycket att komma med i en diskussion och om vi dessutom är lite hjälplösa?! Är vi verkligen i behov av män som hjälper oss och säger åt oss vad som är rätt? Nä verkligen inte. Min åsikt är: skippa spelet, var rak och ärlig, var dig själv och spela inte någon du inte är bara för att intressera en man. Om det krävs att man spelar en roll för att fånga en man så är den mannen inget att ha. Om en man inte kan acceptera att jag har åsikter, att jag är ganska händig och att jag är ganska självständig, då är han inget för mig!

Hur är man funtad egentligen?!

Jag har i många år försökt hävda att jag är en blyg tjej, men möter ofta motstånd i den debatten. Jag har nekat i sten att jag skulle vara oblyg. Trots detta har jag vid x antal tillfällen motbevisat mig själv, ibland å det grövsta. Det ska dock påpekas att jag motbevisat mig i tillstånd som inte varit helt nyktra, fast i varierande grad.

Jag hävdar fortfarande att jag är blyg trots att jag skickat en rad barnförbjudna SMS, trots att jag gett en rad skamliga förslag och ibland hunnit med både och på en och samma kväll. Att kliva rakt fram till en het kille man spanat på och fråga: ”Du, vad krävs för att få med dig hem?” skulle många anse vara något en blyg person inte gör (skedde i helgen, dock i ett tillstånd som medförde en stor svart lucka som fortfarande inte öppnats). Jag skulle nog hålla med om det gällde någon annan än mig.

Men nu är inte fallet så, det gäller mig, och jag är blyg. Hur kan jag då hävda att jag är blyg? Jo, svaret fick jag igår. Varför ska man oroa sig en hel dag och vara nervös över att ringa till en person som föreslagit en fika i veckan?! Borde inte detta vara betydligt enklare. Det handlar om en kopp kaffe liksom! Som dessutom var hans initiativ. Varför är det så svårt att fråga om en fika med inte om ett ligg?!

Är det så att det är mer stolthet och känsla inblandat då man ska ”bjuda ut någon på dejt” eller är det alkoholhalten som avgör. Jag skulle inte satsa mina pengar på alkoholen, inte som det främsta förklaringsfaktorn. Har trots allt skickat en hel del av de där barnförbjudna SMS:n nyktert. Är det så att vissa upp sig naken för en främmande människa för en natt inte påverkar stoltheten och självkänslan lika mycket som att fråga om en fika? Känns inte heller troligt. Eller är det så att det kanske framförallt handlar om hur ofta man har chans/risk att springa på personen i fråga. De som fått några av mina förslag eller SMS har oftast varit sådana som man sällan springer på och som man inte skulle behöva träffa om man inte vill. Medans de som kan vara intressanta för att dejta kan tänkas finnas mer i ens närhet. Gemensamma vänner, gemensamma intressen och samma möten. Tro det eller ej men jag har diskuterat detta med min mamma (hon är ständigt återkommande i denna blogg) och hon tror helt enkelt att det är svårare då man vill något seriöst. Jag håller delvis med henne, men vad är mest utelämnande? Nakenhet eller en kaffe (som visserligen kan leda till nakenhet i längden)?

Hur som helst skulle jag säga att jag är blyg, trots att ration av skamliga förslag är högre än den för erbjudanden om träffar. Eller det kanske är just det som är beviset för att jag är blyg, jag VÅGAR faktiskt inte ta första steget till en dejt. Kan ju vara en av förklaringarna till varför jag sällan har seriösa relationer. Är det dem som är mest utelämnande och skadar självkänslan och stoltheten mest? Men nu ska det bli ändring på det, kommer att bli en bra vår detta, det har redan börjat :)

Normen om tvåsamhet

"Jaha, hur går det med killarna då?" Orden kommer från min närmsta vän. Den tjejen som tillsammans med mig var de eviga singlarna och var ute på krogen och härjade. Då jag skaffade kille var hon förskräckt att hon skulle bli ensam singel och att jag skulle "överge" henne. I dagsläget är det hon som lever i ett förhållande, och inte nog med det - hon ska gifta sig i höst. Vad var det som hände?! Frågan som hon ställde (den ovan nämnda) är nu ett självklart inslag, som att man måste ha en partner. Alla som fastnar i ett stadigt förhållande förväntar sig att alla andra också ska hamna i ett förhållande inom en mycket snar framtid. Nu har man dessutom börjat nå den ålder då årets högtider blir en möjlighet för alla par att tillsammans fira att de lever i en par-situtation. Nyår, midsommar, semestern med dess resor, valborg och andra tillställningar sker genom parmiddagar eller par-aktiviteter. Ibland roar sig dessutom dessa par med att ta med en stackars singelvän som de kan använda som referens för att inse hur bra de har det. Och ibland leker paren den roliga leken match-making, då de ska föra ihop två patetiska singlar för att se hur de roar sig ihop och om paret som fixat detta än en gång lyckats med sina åtaganden och glädjespridning. Eller är det kanske så att i själva verket är deras eget förhållande så tråkigt att de måste roa sig med att plåga sina singelvänner med att utsätta dem för främlingar.

Denna match-making följer även med par-personer i deras arbetsliv (och andra områden för den delen oxå). På min förra arbetsplats så fick jag väldigt ofta höra: Du! Min bror kanske är något för dig, vill du se en bild? Eller: Dig skulle jag gärna ha som sonhustru, ska jag fixa en träff med min son? Och är det inte släktingar så är det vänner. VADÅ? Vad är felet med att man är singel?? Uppfattas det som om det är något fel på mig bara för att jag är 23 år och inte hunnit binda mig, missat min sena ungdom och de bästa åren i mitt liv?! Eller är det en rädsla att om jag (och många andra) fortsätter vara singel så har jag en chans att eventuellt uppleva något som inte de fick möjlighet till för att de redan levde i ett förhållande.

Var nyligen i Malmö och Lund och där är det till och med så att om du köper en Duo-biljett på bussen så blir det billigare. Kan det bli mer uppenbart att man ska leva i ett förhållande när man dessutom erbjuder ekonomiska vinster på det. Varför denna fokusering och hets för att folk ska stadga sig och leva i en monogam tvåsamhet.

Det kan kanske verka lite motsägelsefullt att jag ibland nämner min singelångest. Men jag har börjat fundera var denna ångest har sin ursprung. Är det verkligen jag som så gärna vill ha en pojkvän eller är det samhället som säger att jag bör ha en? Om jag tänker efter har jag inte ens tid för en partner. När mellan alla möten, plugg, träning och party ska jag hinna med en kille? Troligen har även han fullt upp och det gör det hela ändå svårare. Slutsatsen blir att jag endast har tid på helgerna och då främst nattetid. Och är det på det viset så har jag ju redan det där. Om än det ibland är så att vem den där personen är kan tänkas variera, men i hög utsträckning är det samma person.

Vad är då problemet kan man fråga sig? Jo, de där få lediga stunderna man har så kommer ångesten och pressen över en ändå. Och aldrig är den så påtaglig som en söndagskväll, då man är bakis, ensam och sårbar. Dessutom har man stött på alla gulliga par som är ute på den klassiska söndagspromenaden, antingen hand i hand eller omfamnade. Eller efter en dag som denna, en fullspäckad dag som man dessutom fått genomlida med feber och snuva, då hade det varit helt underbart att komma hem till någon som håller om en och säger att man gör det bra och som dessutom har fixat en middag som står redo. De stunderna kommer normen över en... NU SKULLE DU HA HAFT DIG EN KILLE!

Kan du flytta ner lite?

Ok, nu har en del inlägg här handlat om det manliga beteendet. Som min undertitel säger så ska bloggen även handla om kvinnliga måsten. Så nu är det dags för det mest älskade måstet – gynekologen/barnmorskor. Eller hur är det egentligen. Här är något som jag tror killar har svårt att sätta sig in i hur det är, att hänga fram snoppen för er är ju till och med ett partytrick. Riktigt så roligt är det inte att lägga sig i undersökningsstolen.

Först har man funderat ut vad man ska ha på sig för att det ska vara så smidigt som möjligt. Tack gode gud för kjolar, då behöver man som inte klä av sig helt bar på underkroppen utan kan dra upp den då man är framme vid helvetesstolen. Att svansa runt med bar underkropp inför en totalt främmande människa i ett totalupplyst rum är annars inte så roligt. Det må se roligt och bekvämt ut i Yrrol, men så är inte fallet.

Ok, då man tagit sig dit, i bekväma smidiga kläder, så kommer nästa vägbula. Då kommer frågan när man hade sin senaste mens. Hmm, inte direkt vad jag skriver in i min kalender. Då lägger de fram en almanacka och tänker att det ska underlätta. Barnmorskan skulle bara vetat att jag räknade ut när jag hade min senaste mens utifrån de senaste helgernas drabbningar. Ok... det datumet var de Klubb Kontra och då sov jag inte hemma, strax efter det fick jag mens. OK, nu har jag det! Det var i början av februari. Om hon hade vetet hade jag nog fått en och annan dömande blick.

Ja, det var kläderna och mensen. Nu kommer den jobbigaste biten... att ta sig upp i stolen. Att få upp höger ben i ”klykan” är som ok, bara det att det vänstra benet verkar hopbundet vid höger knä. Så när man väl får upp vänster ben i den andra ”klykan” är man mer hjulbent än vad man skulle kunna tänka sig är möjligt. Nu vidare till steg tre, att slappna av och få varje ben att gå åt varsitt håll. När man väl har slappnat av och tycker att: Ok, kör nu, få det överstökat. Då kommer meningen alla tjejer hatar: ”Kan du flytta ner lite?!” Näää! Det kan jag inte, men om vi ska få den här skiten gjord så är jag väl så illa tvungen! Men det är inte slut här, icke! När man då har fått upp benen, tror sig slappnat av och flyttat fram rumpan och tänker att nu är det väl snart över. Då hör man ljudet (ni killar kan tänka er ljudet när de rör på tandläkarstolen) och man känner hur man rör sig närmare taket. Helt plötsligt har man benen rakt upp i luften och har hamnat i den höjden att man ligger precis i ögonhöjd på barnmorskan. OCH DE FÖRVÄNTAR SIG ATT MAN SKA SLAPPNA AV!

Men! Det är inte slut här. Nu ska barnmorskan visa sin underbara pedagogik och sin oslagbara tajming. Börja visa vilka instrument man använder, vilket jag kan meddela för er grabbar – det är ett iskallt jävla skohorn, typ. Vad det gäller tajmingen. Sist jag gjorde en undersökning säger de, då när jag ligger med benen i luften och i ögonhöjd på barnmorskan och hon stirrar rakt in i mig: ”Har du fått någon kallelse till cellprov?” NÄ! VADÅ DÅ? VAD SER DU? Nähä, det var ditt sätt att kallprata, jaha jag förstår, aha du frågade för att man får kallelsen då man fyller 23. Lämpligt läge att kallprata. Idag var jag och gjorde det där jävla cellprovet. Då visade de än en gång prov på den underbara tajmingen. I vilket läge det var kan ni nog räkna ut. Hon ska vara pedagogisk och visa vad hon tar provet med, kollar sedan rakt in och säger: ”Men du kanske jobbar inom vården?” Va fan! Syns det där nere eller?! Skippa kallpratet! Det är inte riktigt läge för det!! Gyn-undersökningar borde ske i mörka rum, på låga bristsar med barnmorskor som har svurit en ed att tiga under undersökningen!!

Än en gång är det kvinnorna som dragit det kortaste strået!

Kan man vara annat än förvirrad?!?!

Återigen till problemet med dubbla signaler. Ämnet återkommer och kommer förmodligen återkomma många gånger. Anledning? Blir man någonsin klokare! Nää! Snarare tvärtom, när man tror man uppfattat en situationen på ett visst vis och tycker att man har grepp om allt. Då dyker det upp något eller sägs något som ställer allt på sin kant. Är det samma problem som alltid? Kommunikationen? Är det så enkelt, eller snarare så svårt?

Om man har ett sexuellt ”förhållande” med en person sedan ett tag tillbaka, man tycker att man fattat att det är endast det som det handlar om och inget annat intresse finns. Hur ska man då tolka, till exempel, ett mess som lyder: ”Love you”?? Va fan, vad är grejen? Som vanligt finns ju variabeln alkohol med i bilden. Men hur är det egentligen, ljuger man eller är man ärlig då man är full? För att än en gång citera min mamma (som är en mycket klok person): ”Av fulla människor och barn får man höra sanningen”. Är det på det viset? Om jag ser till mig själv så vill jag som hålla med, med ett tillägg. Jag tror man har en tendens att förstärka eller försköna uppfattningar om personer eller situationer. Om detta mess dessutom kommer i ett läge där personen är väldigt angelägen att få träffa en så gör inte det saken lättare. Fler frågor dyker upp. Är han bara såå kåt? Vill han så gärna träffa mig? Finns det fler skäl till att han vill träffa mig än att få ”doppa”? Och för att göra saken ännu lite jobbigare så är personen sedan väldigt kelig och mysig. Vill hålla handen och ligga och mysa, vilket inte hänt ofta med personen i fråga. Hur ska man ta detta? Samtidigt så yttrar personen ett antal frågor som gör det ännu mera förvirrande. Speciellt då jag kände att det inte var läge för den diskussionen pga. hans alkoholintag under kväll. Men idag ångrar jag detta bittert. Hade jag möjligen varit lite klokare idag? Eller hade jag varit mer bitter än vad jag redan är, hade jag kanske ”förlorat” det lilla jag har?! Att man är så feg då det är lite stolthet och lite känslor med i bilden. Eller är det verkligen känslor eller är det den klassiska situationen att det man inte kan få det ska man absolut ha. Och ja, för er som känner mig – det är kronhjorten det handlar om. Den som man kan skadeskjuta gång efter gång men som knappt börjar halta. Och om den börjar gå lite illa så har den en tendens att repa sig jävligt snabbt igen. Och nu är det säkert en hel del som tänker: men snacka med honom då! Men då kommer nästa problem in i bilden, kanske man förlorar det lilla man har. Ibland önskar man nästan att det var fula, avtändande, ointelligenta, dumma och humorlösa människor man träffade, så otroligt mycket lättare det skulle vara att kunna släppa sånna här saker och bara gå vidare.

Ååh så mycket ångest, bitterhet och frågor man konstant lever med. Men egentligen, vette fan om jag skulle känna igen denna värld om jag inte var en aning bitter. Bitterhet med glimten i ögat är det som gör livet värt att leva. Men någon sorts gräns kanske finns. Det sägs ju att man har sina svackor för att kunna uppskatta topparna, men när kommer de då? Bortsett från Klubb Kontra!

Ännu mer ångest finns att häva ur sig. Har funderat kring killar som hingstar och tjejer som slampor. Idag anses det vara socialt acceptabelt att en tjej raggar och har sex lika ofta och mycket som killar, åtminstånde i min generation. Men är det verkligen så? Problemet tror jag är större i mindre städer. Eller ångesten är större. Som alla vet så är det inget problem om en kille plockar många tjejer endast för nöjes skull. Men hur är det EGENTLIGEN när tjejer gör det? Alla säger att det är ok, man får uppmaningar som ”Kör hårt”, ”Njut av livet”, ”Man är bara ung, singel och student en gång” (blir man inte upptagen eller klar med studierna så blir man i alla fall äldre). Men vad anser folk hemma på sin kammare? Eller vad anser man som tjej om sig själv. Man vet att ens vänner och andra kanske inte bryr sig så hårt, alla är så upptagna med sina egna problem och relationer. Men största problemet ligger nog i en själv. Om man som tjej haft några hektiska helger med ett antal erövringar, eller ibland kanske det räcker med en helg med en erövring, då dyker ångesten upp. Man är ingen ”fin tjej”, man borde inte bete sig på det viset, vad ska folk tycka (eftersom man tror att alla har fullt upp med att tycka saker om mitt liv och inte oroa sig över sina egna), man borde inte ha gjort det, liten stad – saker kommer fram, kommer det bli skitsnack osv. VARFÖR ska man överhuvudtaget bry sig, om jag haft roligt och dessutom njutit av det hela, varför ska det då avslutas med några dagar av ångest?

En uppmaning till alla tjejer där ute: Lev livet! Njut av varje sekund och varje erövring! Skit i vad alla kan tänkas tycka! Men framförallt – folk bryr sig inte så sluta bry dig själv! Och om någon mot förmodan skulle bryr sig så vill jag citera Grynet: ”Ta ingen skit!”

En tjej som snackar med en främmande kille måste vara ute efter honom?!

Är det så att om man som tjej snackar med en kille man precis träffat, på en förfest eller så, då är hon intresserad? Var med om en händelse på en mycket trevlig förfest i helgen. Sitter och snackar med en kille som kommer från samma stad som mig. Skit trevlig! Vi hade en del att prata om och kom bra överens. Efter ett tag kom reaktionen. Killens polares flickvän lutar sig fram och säger: ”Du, ... (killens namn) hur länge har du och din tjej varit tillsammans?” Jag visste att den här killen hade tjej och jag var inte ute efter honom på något vis. Tjejen som sa det hade lika gärna kunnat sagt: Du bruden, han är upptagen va! För det var det enda hon ville poängtera. Resten av samtalet handlade inte någon gång om deras förhållande, så det enda hon ville göra vara att markera vilken dålig människa jag var, jag som tydligen försökte fånga in den där killen.

Singeltjejer måste vara upptagna tjejers största fasa. Vi är hotet! Vi är dem som kommer få världen att förfalla! Det är säkert vårt fel att folk svälter också. Tänk om den där singeltjejen är trevligare än jag?! Då kommer min kille sluta älska mig.

Hur osäker är tjejer i sina förhållanden egentligen. Ser förhållandetjejer alla singlar som desperata och ständigt på jakt?! Är det så att vi idag, 2007, någonstans anser att tjejer och killar inte kan vara endast vänner. Måste det alltid finnas en sexuell laddning mellan två personer av olika kön?! Min mamma har alltid sagt till mig: ”Killar och tjejer kan inte vara bara kompisar, en sådan relation finns inte. Någon blir alltid intresserad av den andra och det finns alltid ett sexuellt intresse” Sorry mamma, jag älskar dig och du har lärt mig mycket. Men på den här punkten har du fel.

Vilken tur för den där tjejen och hennes oro, osäkerhet, rädsla för singeltjejer etc. att hon inte vet om att jag sedan messade med den där grabben. Då hade hon nog haft många sömnlösa nätter.

Fast, det kanske helt enkelt grundar sig i avundsjuka. Väldigt ofta är det så att en person som är singel avundas de vänner och personer som lever i ett förhållande. Samtidigt så är förhållandet även det omvända. Förhållandepersoner ser bara det positiva i att vara singel. Friheten, möjligheten till att gå ut och roa sig på ett annat sätt, de har fortfarande en hel del ”första” kvar. Första kyssen med en ny kille, första natten ihop, första dejten, första träffen med föräldrarna. En hel del spänning med andra ord. Är förhållandetjejers förakt mot singeltjejer i grund och botten ett tecken på missnöje och tristess i det egna förhållandet?

Ja jag vet inte. En sak vet jag, det är djävligt skönt att vara singel. MEN! Vem vill inte ha någon att krypa upp hos i soffan en söndagskväll. Vem vill inte komma hem till någon som saknat en. Vem vill inte få ett mess där det står att man är älskad och saknad. Vem vill inte vara en del av alla de där paren som är ute på söndagspromenader. Hatar söndagspromenads paren! Är man någonsin så mycket singel som när man bakis en söndag är på väg hem efter ett one-night stand och möter ett gäng kärleksfulla par som är ute på en mysig promenad hand i hand! Jag är inte bitter :)